Recension: Hyrule Warriors

TM_WiiU_HyruleWarriors

En av världens bästa spelserier har stoppats i en mixer tillsammans med en av världens mesta. Har Nintendo blandat apelsiner och lök eller funnit en smakkombination som kräver ett smakprov för att begripa? Kan en snygg förpackning ge nytt liv till en trött produkt?

Hyrule Warriors är frukten av samarbetet mellan Koei Tecmo och Nintendo, tänkt som en hyllning till Zelda-spelen i form av ett Dynasty Warriors-spel i Legend of Zelda-universumet. Spelet innehåller ett brett karaktärsgalleri från de senare Zelda-spelen och var och en har en unik uppsättning attacker och vapen att låsa upp och samla. Detta är dock ett Dynasty Warriors-spel i botten och även om du är ett Zelda fan från begynnelsen är det inte säkert att du kommer känna dig helt bekväm med vad som väntar i Links första Wii U-titel.

Fokus ligger stadigt på strid och den som hoppats på väldesignade pussel och nytänkande bandesign kan omgående ge upp den förhoppningen. Precis som i tidigare Warriors-titlar finner vi istället glädjen i massiva combo-attacker som sveper genom drivor av fiender och mäktiga specialattacker som får det att rycka ordentligt i smilbanden. Bekanta föremål som bumeranger, pilbågar och skattkistor dyker förvisso även upp här, men där slutar likheterna på många sätt.

Striderna utspelar sig i relativt små och platta miljöer där kartan utgörs av områden fullproppade med fiender som tillsynes bara existerar för att få stryk. Mellan dessa ”arenor” finns korridorer som knyter samman alltsammans och även fungerar som avgränsningar vid uppdragens många tvära kast. Genom att besegra tillräckligt många fiender tas så småningom områden över av din egen drönar-armé som håller ställningarna medan du avancerar på slagfältet. På skärmen finns alltid en karta som visar styrkornas fördelning och en ständig ström av information hjälper dig att prioritera vart din insats behövs mest. Då och då dyker en miniboss upp för att ställa till oreda genom att t ex försöka slå ut någon av dina följeslagare vilket kan få ödesdigra konsekvenser senare i striden.

De flesta fienderna erbjuder dock lite eller inget motstånd på den normala svårighetsgraden utan står mest och väntar när du fokuserar din uppmärksamhet på de aningen tuffare specialsoldaterna. Något som blir väldigt tydligt om du plötsligt står still och bara betraktar havet av identiska fiendemodeller. Här hade jag kanske hellre sett ett mindre antal fiender med ett intressant attackmönster istället för femtio handlingsförlamade slagpåsar. Men så jobbar inte Koei Tecmo. Lyckligtvis behöver du aldrig sluta slåss och var du än vänder blicken finns något att banka vettet ur med någon av de otaliga attackkombinationerna.

De olika kämparna har tillräckligt varierade stridsstilar för att motivera en naturlig rotation mellan banorna som inför varje strid rekommenderar karaktärer med passande styrkor för uppdraget. Link är som väntat en mångsidig karaktär som genom upphittade vapen får tillgång till effektiva attacker på de flesta avstånd. Upplåsningsbara karaktärer som t ex Sheik och Midna känns mer specialicerade och erbjuder tillsammans med ett tiotal andra en mer inriktad stil. Personligen föll jag pladask för Goron-ledaren Darunias svepande hammare och lavabolls-attacker.

I takt med att dina kämpar samlar på sig rupier och erfarenhet på slagfältet kan du uppgradera och låsa upp nya förmågor genom att spendera dessa i individuella utvecklingsträd. Dessvärre känns detta system ganska meningslöst då det oftast bara förlänger en combo med en knapptryckning eller gör dig aningen mer resistent mot ett element. Att spelet dessutom låter dig automatiskt levla upp karaktärer som hamnat på efterkälken talar ju för att det hela inte är så värst genomtänkt. Navigationen är bland menyerna är dock smidig och det går hur enkelt som helst att växla mellan de många karaktärerna i jakt på nya saker att uppgradera.

Storyläget är lövtunt och lutar sig mycket på att den som spelar istället ska bry sig om de många referenser och blinkningar som finns till tidigare Zelda-spel. Musik, ljudeffekter, platser och karaktärer från hela Legend of Zelda-spektrumet svischar förbi och vi bjuds på flera påskägg som bara de mest inbitna av fans kan ta till sig. Har du inte koll på din Zelda-historia finns risk att mycket av detta innehåll flyger över ditt huvud och spelet gör enligt mig helt rätt i att inte försöka förklara sig överhuvudtaget. Fansen prioriteras det är hela poängen med ett spel som Hyrule Warriors.

Förutom storyläget är det värt att nämna Adventure Mode som presenteras i samma grafiska stil som det allra första Zelda-spelet till Nintendos 8-bitars maskin. Här finns en ohygglig mängd scenarion att spela igenom och tillsammans med en kompis blir detta en av spelet höjdpunkter tack vare co-op-läget. Dessutom finns också chansen att hitta kraftfulla vapen och föremål. Mindre kul var de gånger spelet kraschade under detta spelläge och vår Wii U gav i från sig ett tjutande missljud. Enligt Nintendo ska detta dock snart åtgärdas med en kommande patch.

Hyrule Warriors är det överlägset bästa Warriors-spelet jag någonsin spelat. Detta säger jag givetvis med en rejäl nypa ironi då jag aldrig gillat tidigare spel i serien. Att Nintendos Zelda-varumärke haft mycket påverkan på min inställning till detta spel är inget jag skäms för och självklart är det ett medvetet drag från Koei Tecmos sida att låta Nintendo styra och ställa så pass mycket i dess utveckling som de bevisligen har gjort. Koei Tecmos hack ‘n slash-lir har länge känts föråldrade och närsynta och även om det finns fans som fullständigt dyrkar Dynasty Warriors olika inkarnationer så är jag glad att Hyrule Warriors sträcker sig lite längre i jakten på nya spelare. Spelet är dessutom en fröjd att beskåda med bra bilduppdatering och en grafisk design i världsklass.

Ett utomordentligt köp för den action-törstande Wii U-ägaren och en riktig fan-fest för de med flera hjärtan innanför bröstkorgen.