Kategoriarkiv: Artikel

Framtiden är ljus och full av partiklar

Verklighetstrogen grafik är inte alltid nödvändigt för att skapa spel med inlevelse och stämning. För mig är det mer imponerande när utvecklare kan åstadkomma mycket med mindre. Spel som Journey och Hotline Miami är två väldigt olika spel som båda bevisar detta på ett effektivt sätt.

Dock finns det givetvis en plats för det fotorealistiska, det äkta och det simulerade. I klippet ovan får vi en blick in i arbetet med den nya grafikmotorn Unreal Engine 4, som inom snar framtid kommer drivs teknisk svulstiga spel inom en mängd genrer. Som vemsomhelst faller även jag för någonting vackert. Att se hur ljuset reflekterar så naturligt mot olika material i UE4 är bedövande.

Nästan magiskt.

Tankarna flaxar iväg i form av framtida bilspel och action byggd med denna teknik. Eller varför inte en interaktiv IKEA-katalog. Den får du gratis Ingvar. Varsågod.

Diablo 3 för tredje gången

diablo-console

Att äga flera versioner av samma spel är inget främmande för mig. Ibland handlar det om en fräsig remake eller exklusiv samlarutgåva som bara inte går att motstå. Inga konstigheter liksom.

Sen har vi fallen då jag av någon outgrundlig anledning äger mer eller mindre samma spel flera gånger. I morgon släpps Diablo 3 till PS4 och Xbox One och jag är uppspelt som en mellanstor sällskapshund. Jag spelade PC-versionen när det begav sig för ett par år sedan. Jag köpte PS3-utgåvan och älskade den. Och nu är det dags att köpa Diablo 3 för tredje gången.

Tro mig, jag vet hur vrickat det låter. Men det spelar liksom ingen roll. För mig blir denna version den bästa av två världar där jag får den höga bilduppdateringen från PC-varianten kombinerad med direktstyrningen av karaktären hos den tidigare konsolutgåvan. Det kan ju inte bli bättre!

Samtidigt är denna Diablo-förväntan en tydlig indikator för vilket smalt spelår 2014 ser ut att bli. Förutom de formulariska Fifa, NHL, Call of Duty och Assassins Creed-spelen finns inte så värst mycket att vara upphetsad över den här sidan nyår. Några ljusfläckar som Destiny, Drive Club och Dragon Age finns i tunneln då resten av startfältet flyttats till nästa år.

Förhoppningsvis blir 2015 det vassaste spelåret i mannaminne och medan vi väntar på det får jag helt enkelt se fram emot en ny version av Diablo 3. Igen.

Metal Gear Träsk

Metal_Gear_Solid_1_The_Twin_Snakes_Heroes

I helgen gjorde jag ett besök i en av mina absoluta favoritspelserier. Metal Gear. Bortsett från de allra första spelen till MSX2 och NES, äger jag samtliga spelen i serien. Flera gånger.

För mig började allt 1998 när jag lade rabarber på Metal Gear Solid till PlayStation och fick en upplevelse som ritade om kartan för vad ett spel kunde vara. Metal Gear Solid var ett spel som suddade ut linjerna mellan film och spelvärlden och vågade ta kontrollen från spelarens händer genom långa mellansekvenser som rullade ut dess extremt komplicerade story.

Med ena foten i verklig krigshistoria och den andra djupt planterad i det snudd på bisarra, har seriens skapare, Hideo Kojima byggt en alternativ värld där kärnvapenhot och genetiska experiment trängs med ett karaktärsgalleri utvunnet ur en mix mellan Ian Flemming och bröderna Wachowski.

Spelet blev ramen för hela stealth-genren och i rollen som superspionen Solid Snake satt jag som på nålar under spelets tätaste stunder. Det var också otroligt oförlåtande och minsta misstag eller felsteg under spelets smygsekvenser ledde oftast till döden. Normalt sett hade jag kastat ett sådant spel i närmaste kompost (se Devil May Cry), men den nervkittlande storyn fick mig att bita ihop och kämpa på.

Så efter ett läsarmail kring spelets story hamnade jag i Metal Gear träsket igen. Jag hade ju länge funderat på att spela igenom de nya HD-versionerna från förra året och det var alldeles för länge sedan jag spelade den superba MGS-remaken Twin Snakes till Gamecube.

Weekend well spent.

Oemotståndliga Hyrule Warriors


När Nintendo lyfte på duken och presenterade Hyrule Warriors, ett Zelda-spel baserad på spelserien Dynasty Warriors, blev jag väldigt förvånad. Varför skulle någon vilja ha detta spel? Dynasty Warriors är ju ögonsvidande superuselt!

Under alla år som jag spelat har Dynasty Warriors dykt upp på mitt skrivbord ett flertal gånger och varje gång har jag avfärdat det efter mindre än en eftermiddag. Att springa omkring på ett slagfält och vispa omkull hundratals arméer borde vara roligt, men inte i Dynasty Warriors. Kontrollen har alltid varit hemsk och spelets story, som baseras på asiatisk historia, matas ut via långa texter.

Dynasty Warriors är en formula vars recept borde ha ändrats för länge sedan.

KANSKE är det nu precis det som håller på att hända genom Hyrule Warriors?

Efter att ha kikat på den ingående Nintendo Direct-videon kring spelet börjar faktiskt t om jag bli relativt sugen på det. Det är något med estetiken och de retrodoftande tonerna i spelet som gör det oemotståndligt. Att Zelda-veteranen Eiji Aonuma andas utvecklarteamet i nacken känns också bra då jag är övertygat att han ger dem en rejäl omgång i klassisk tortyr om de så mycket som ens funderar på att inkludera en massa nonsens.

Hyrule Warriors, jag ger dig en chans. Jag kan inte motstå.

screenshot1

screenshot10

 

Recension: Pure Pool

pure-pool-ripstone-one-key-art-2

Av alla sporter som normalt sett utövas i barmiljö är nog biljard min favorit. Inte för att jag är särskilt skicklig eller på något vis insatt, men för att det finns så mycket utrymme för finlir och förberedelse. Man måste huka sig och bedöma avstånd, gnugga den där blå kuben mot toppen av sin kö, grimasera bekymrat och slutligen gnugga lite mer med den blå kuben.

Under den gångna helgen har jag förfinat dessa moment på den digitala arenan i Pure Pool till PS4 (och PC). Detta spel går rakt på sak och innehåller precis vad som yttras av dess titel. Biljard i dess renaste form. Att säga att detta är det snyggaste biljardspel jag någonsin sett säger kanske inte så mycket, om ens något, men det första som slår mig när jag för första gången startar spelet är hur läckert det ser ut.

Ljus reflekteras på ett realistiskt sätt över spelfältet och grafiken är på sina ställen snudd på fotorealistisk. Kanske inte så konstigt då all kraft kan läggas på att rendera ett enda biljardbord, men ändå värt att nämna då teknik-must sällan prioriteras i denna genre av spel.

Screenshot_-5

Spelets kontroll är lätt att förstå och tack vare ett avskalat användargränssnitt är det inbjudande även för ovana spelare. Sikta och stöta gör man med de analoga styrspakarna och dynamiska linjer på spelfältet hjälper dig att förutse biljardbollarnas bana. Ett antal spelvarianter finns att välja på som 8-ball, 9-ball samt mindre utmaningar som testar din skicklighet på olika sätt.

Pure Pool stödjer inte helt oväntat flera spelare, men har också ett system som lär sig hur du och dina vänner spelar så att du kan spela mot en AI-version av din kompis för maximal förnedring. Ett rankingsystem ser också till att ditt motstånd är på någorlunda samma nivå och i takt med att du stiger i rank får du tillgång till fräsigare biljardköer att vifta dina motståndare i ansiktet med.

Spelets soundtrack nästan uteslutande sömnig jazz, vilket lyckligtvis går att stänga av i spelets något luddiga menyer. En annan luddig detalj är flödet av text i spelet övre vänstra hörn, vilket konstant talar om när någon kommer online i spelet. Även om du inte ens har personen på din vänlista. Vem tyckte att detta var en bra idé? Spelets AI-motståndare är ibland lite väl långsamma och tar ofta lång tid på sig mellan stötarna av någon anledning vilket leder till viss irritation.

Pure Pool är alltså ganska precis vad det heter. Bara Biljard. Inget annat. Har du som jag en förkärlek till dessa avkopplande typer av spel så tycker jag att du bör kika närmare på det. Är du dessutom en biljardspels-fanatiker (finns ni?), vågar jag nästan lova er att detta är det bästa hittills. För vad det är värt.

Betyg: 3/5

Plus: Läckert, lättillgängligt och kul att spela med vänner. Prisvärt.

Minus: Långsam AI. Sömnig presentation.

Pris: Ca 100kr