Kategoriarkiv: PlayStation 4

Vilket öde väntar Destiny?

destiny-22

Vid midnatt är det dags. Då snurrar Bungie äntligen igång servrarna för Destiny, det i särklass mest ambitiösa spelet någonsin från studion bakom Halo. Destiny är spelet med en ryktat budget på över 500 miljoner dollar samt ett franchise som utgivaren Activision väntas kunna krama ur för fullt de kommande tio åren.

Men hur bra är det egentligen? Kan Bungie leverera något som når upp i de nivåer av hype som de själva till stor del har skapat genom sin tunga marknadsföring kombinerad med allmänt hemlighetsmakeri. Jag skulle så gärna vilja vara en fluga på väggen hos Bungie idag för att få en bild av hur stämningen ser ut. Destiny är årets största spelsläpp och pressen hos dess skapare måste vara enorm.

Jag spelade som många andra både den sk alpha och beta-versionen av spelet under sommaren. Mycket utav det som visades då var bekant, men vissa saker var nya och väldigt spännande. Destiny beskrivs ju enklast som en kombination av Halo, Borderlands och till viss del Phantasy Star Online. Vad som dock gör det unikt är dess design och universum, något som verkligen måste leverera i längden om Destiny ska få de ben som Bungie hoppas på.

Under hela sommaren har jag funderat på hur Bungie tänker göra för att inte Destiny ska bli ett spel som man spelar intensivt i 15 timmar och sedan tröttnar på. Hur ska de lyckas berätta sin historia utan att den blir uttjatad och ointressant? Vad ska man göra när man nått maxnivå? Finns det tillräcklig variation bland utrustningen för att det ska motivera fortsatt spelande? Hur ser balansen ut mellan multiplayer och ensamt spelande? Finns där mer att göra än att skjuta på utomjordingar?

Och så vidare…

Bungie har självsäkert sagt att Destiny sett till skala är det största spelet de någonsin gjort och att de har svårt att förstå de som tvivlar på dess långsiktiga appeal, men om man med kritiska ögon tittar deras tidigare spel så väger ju det uttalandet inte så tungt. Halo-spelen var ju till skalan inte så värst stora trots allt. Välgjorda och grafiskt imponerande ja. Skapade de en känsla av ett levande universum med enorm frihet och variation? Not so much.

Nuförtiden är det mycket ovanligt att ett spel av den här storleken släpps med så pass mycket fortfarande dolt bakom kulisserna. Jag har faktiskt ingen aning vad som väntar när spelet släpps i natt. Och kanske är det därför som det är så otroligt spännande. Ska Destiny bli det där genreöverskridande superspelet som vi alla hoppas på eller väntar en upplevelse med en bedövande neutral eftersmak?

Om mindre än ett dygn får vi äntligen sätta tänderna i svaret.

 

Diablo 3 för tredje gången

diablo-console

Att äga flera versioner av samma spel är inget främmande för mig. Ibland handlar det om en fräsig remake eller exklusiv samlarutgåva som bara inte går att motstå. Inga konstigheter liksom.

Sen har vi fallen då jag av någon outgrundlig anledning äger mer eller mindre samma spel flera gånger. I morgon släpps Diablo 3 till PS4 och Xbox One och jag är uppspelt som en mellanstor sällskapshund. Jag spelade PC-versionen när det begav sig för ett par år sedan. Jag köpte PS3-utgåvan och älskade den. Och nu är det dags att köpa Diablo 3 för tredje gången.

Tro mig, jag vet hur vrickat det låter. Men det spelar liksom ingen roll. För mig blir denna version den bästa av två världar där jag får den höga bilduppdateringen från PC-varianten kombinerad med direktstyrningen av karaktären hos den tidigare konsolutgåvan. Det kan ju inte bli bättre!

Samtidigt är denna Diablo-förväntan en tydlig indikator för vilket smalt spelår 2014 ser ut att bli. Förutom de formulariska Fifa, NHL, Call of Duty och Assassins Creed-spelen finns inte så värst mycket att vara upphetsad över den här sidan nyår. Några ljusfläckar som Destiny, Drive Club och Dragon Age finns i tunneln då resten av startfältet flyttats till nästa år.

Förhoppningsvis blir 2015 det vassaste spelåret i mannaminne och medan vi väntar på det får jag helt enkelt se fram emot en ny version av Diablo 3. Igen.

Recension: Pure Pool

pure-pool-ripstone-one-key-art-2

Av alla sporter som normalt sett utövas i barmiljö är nog biljard min favorit. Inte för att jag är särskilt skicklig eller på något vis insatt, men för att det finns så mycket utrymme för finlir och förberedelse. Man måste huka sig och bedöma avstånd, gnugga den där blå kuben mot toppen av sin kö, grimasera bekymrat och slutligen gnugga lite mer med den blå kuben.

Under den gångna helgen har jag förfinat dessa moment på den digitala arenan i Pure Pool till PS4 (och PC). Detta spel går rakt på sak och innehåller precis vad som yttras av dess titel. Biljard i dess renaste form. Att säga att detta är det snyggaste biljardspel jag någonsin sett säger kanske inte så mycket, om ens något, men det första som slår mig när jag för första gången startar spelet är hur läckert det ser ut.

Ljus reflekteras på ett realistiskt sätt över spelfältet och grafiken är på sina ställen snudd på fotorealistisk. Kanske inte så konstigt då all kraft kan läggas på att rendera ett enda biljardbord, men ändå värt att nämna då teknik-must sällan prioriteras i denna genre av spel.

Screenshot_-5

Spelets kontroll är lätt att förstå och tack vare ett avskalat användargränssnitt är det inbjudande även för ovana spelare. Sikta och stöta gör man med de analoga styrspakarna och dynamiska linjer på spelfältet hjälper dig att förutse biljardbollarnas bana. Ett antal spelvarianter finns att välja på som 8-ball, 9-ball samt mindre utmaningar som testar din skicklighet på olika sätt.

Pure Pool stödjer inte helt oväntat flera spelare, men har också ett system som lär sig hur du och dina vänner spelar så att du kan spela mot en AI-version av din kompis för maximal förnedring. Ett rankingsystem ser också till att ditt motstånd är på någorlunda samma nivå och i takt med att du stiger i rank får du tillgång till fräsigare biljardköer att vifta dina motståndare i ansiktet med.

Spelets soundtrack nästan uteslutande sömnig jazz, vilket lyckligtvis går att stänga av i spelets något luddiga menyer. En annan luddig detalj är flödet av text i spelet övre vänstra hörn, vilket konstant talar om när någon kommer online i spelet. Även om du inte ens har personen på din vänlista. Vem tyckte att detta var en bra idé? Spelets AI-motståndare är ibland lite väl långsamma och tar ofta lång tid på sig mellan stötarna av någon anledning vilket leder till viss irritation.

Pure Pool är alltså ganska precis vad det heter. Bara Biljard. Inget annat. Har du som jag en förkärlek till dessa avkopplande typer av spel så tycker jag att du bör kika närmare på det. Är du dessutom en biljardspels-fanatiker (finns ni?), vågar jag nästan lova er att detta är det bästa hittills. För vad det är värt.

Betyg: 3/5

Plus: Läckert, lättillgängligt och kul att spela med vänner. Prisvärt.

Minus: Långsam AI. Sömnig presentation.

Pris: Ca 100kr

 

 

 

20140804-195408-71648277.jpg

Unik PS4 gick under klubban i kärlekens namn

Den gångna veckan har som de flesta vet präglats av Pridefestivalen och dess uppdrag att belysa en ökad öppenhet och respekt för olika typer av sexuella läggningar och kärlek i allmänhet.

Detta tycker vi självklart är toppen och dessutom superviktigt för en fortsatt utveckling av ett modernare samhälle. Därför blev vi extra glada när det uppdagades att RFSL och prylsajten Webhallen tagit fram en PlayStation 4 med toksnygg motivlack i regnbågsfärg.

Under Pride-veckan såldes denna unika PS4 på en välgörenhetsauktion för hela 28 300kr, vilket skulle räcka till ungefär elva tråk-svarta standardmaskiner.

Hela summan går nu oavkortat till RFSL Newcomers som jobbar med att hjälpa asylsökande, papperslösa och nyanlända hbtq-personer.

Alla förtjänar vi att få vara precis vem man vill och få världar ger oss möjligheten att förverkliga detta som spelens. Må det vara den karaktär du skapat eller communityn du är en del av, spel är till för alla och alla får plats.

Peace Out.

Vi har spelat: Guaccamelee! Super Turbo Championship Edition

20140704-192538-69938452.jpg
I dagarna släpptes en nyutgåva utav en av fjolårets bästa wrestlingbaserade-plattformare. Jag syftar givetvis på Guacamelee som begåvats med en ultrasmaskig specialversion innehållandes extra allt. Super Turbo Championship Edition, heter den minsann. Inte illa.

Förutom de redan släppta tilläggsdelarna från den tidigare versionen, får vi även ta del även rad nya förmågor, fiender och t om en helt ny slutboss.
Den som redan spelat Guacamelee minns säkerligen spelets tajta spelkontroll och utmanande hopp-pussel.

Guacamelee var och är ett svårt spel. Dock finns en så pass välbalanserad nivå på utmaningen vilket gör att tålamodet sträcks ut likt ett gummiband, precis till gränsen, men utan att brista. Något som väldigt få spela lyckas med. Iallafall hos mig. Tajming är nyckeln i både strider och kluriga pussel, vilket funkar väldigt bra tack vare den vassa kontrollkänslan.

Det går att spela tillsammans med en kompis, men se till att spela med någon likasinnad för att undvika regelrätta slagsmål efter upprepade misslyckanden pga otajmade hopp. Personligen hade jag roligare ensam med Guacamelee.

20140704-192649-70009535.jpg
Förutom själva utmaningen finns också mycket annat härligt som gör det värt att investera i detta Metroid-doftande brottar-äventyr. Spelet har en mycket härlig grafisk stil samt mängder med humoristiska inslag i form av skojiga dialoger och otaliga referenser till klassiska spel.

Eftersom huvudkaraktären i spelet är en svulstig fribrottare, är det kanske inte så oväntat att det sparkas en hel del stjärt under spelets gång. Dessvärre är nämnda stjärtsparkande spelets svagaste del. De flesta attackerna resulterar i att du kastar iväg fienden ifrån dig vilket inte känns så kul då du försöker få till de mer avancerade slagserierna. Striderna tappar därför ofta tempot och fajterna hamnar liksom i otakt.

I det stora hela är detta dock inte illa nog för att sänka spelet i sin helhet, som fortfarande står sig som ett utav de bästa action-plattformarna på den här sidan årtiondet.

Spring och köp.

(Finns till PS4, PS3, PS Vita, Xbox One, Xbox 360 och Wii U.)