Kategoriarkiv: Xbox 360

Vilket öde väntar Destiny?

destiny-22

Vid midnatt är det dags. Då snurrar Bungie äntligen igång servrarna för Destiny, det i särklass mest ambitiösa spelet någonsin från studion bakom Halo. Destiny är spelet med en ryktat budget på över 500 miljoner dollar samt ett franchise som utgivaren Activision väntas kunna krama ur för fullt de kommande tio åren.

Men hur bra är det egentligen? Kan Bungie leverera något som når upp i de nivåer av hype som de själva till stor del har skapat genom sin tunga marknadsföring kombinerad med allmänt hemlighetsmakeri. Jag skulle så gärna vilja vara en fluga på väggen hos Bungie idag för att få en bild av hur stämningen ser ut. Destiny är årets största spelsläpp och pressen hos dess skapare måste vara enorm.

Jag spelade som många andra både den sk alpha och beta-versionen av spelet under sommaren. Mycket utav det som visades då var bekant, men vissa saker var nya och väldigt spännande. Destiny beskrivs ju enklast som en kombination av Halo, Borderlands och till viss del Phantasy Star Online. Vad som dock gör det unikt är dess design och universum, något som verkligen måste leverera i längden om Destiny ska få de ben som Bungie hoppas på.

Under hela sommaren har jag funderat på hur Bungie tänker göra för att inte Destiny ska bli ett spel som man spelar intensivt i 15 timmar och sedan tröttnar på. Hur ska de lyckas berätta sin historia utan att den blir uttjatad och ointressant? Vad ska man göra när man nått maxnivå? Finns det tillräcklig variation bland utrustningen för att det ska motivera fortsatt spelande? Hur ser balansen ut mellan multiplayer och ensamt spelande? Finns där mer att göra än att skjuta på utomjordingar?

Och så vidare…

Bungie har självsäkert sagt att Destiny sett till skala är det största spelet de någonsin gjort och att de har svårt att förstå de som tvivlar på dess långsiktiga appeal, men om man med kritiska ögon tittar deras tidigare spel så väger ju det uttalandet inte så tungt. Halo-spelen var ju till skalan inte så värst stora trots allt. Välgjorda och grafiskt imponerande ja. Skapade de en känsla av ett levande universum med enorm frihet och variation? Not so much.

Nuförtiden är det mycket ovanligt att ett spel av den här storleken släpps med så pass mycket fortfarande dolt bakom kulisserna. Jag har faktiskt ingen aning vad som väntar när spelet släpps i natt. Och kanske är det därför som det är så otroligt spännande. Ska Destiny bli det där genreöverskridande superspelet som vi alla hoppas på eller väntar en upplevelse med en bedövande neutral eftersmak?

Om mindre än ett dygn får vi äntligen sätta tänderna i svaret.

 

Diablo 3 för tredje gången

diablo-console

Att äga flera versioner av samma spel är inget främmande för mig. Ibland handlar det om en fräsig remake eller exklusiv samlarutgåva som bara inte går att motstå. Inga konstigheter liksom.

Sen har vi fallen då jag av någon outgrundlig anledning äger mer eller mindre samma spel flera gånger. I morgon släpps Diablo 3 till PS4 och Xbox One och jag är uppspelt som en mellanstor sällskapshund. Jag spelade PC-versionen när det begav sig för ett par år sedan. Jag köpte PS3-utgåvan och älskade den. Och nu är det dags att köpa Diablo 3 för tredje gången.

Tro mig, jag vet hur vrickat det låter. Men det spelar liksom ingen roll. För mig blir denna version den bästa av två världar där jag får den höga bilduppdateringen från PC-varianten kombinerad med direktstyrningen av karaktären hos den tidigare konsolutgåvan. Det kan ju inte bli bättre!

Samtidigt är denna Diablo-förväntan en tydlig indikator för vilket smalt spelår 2014 ser ut att bli. Förutom de formulariska Fifa, NHL, Call of Duty och Assassins Creed-spelen finns inte så värst mycket att vara upphetsad över den här sidan nyår. Några ljusfläckar som Destiny, Drive Club och Dragon Age finns i tunneln då resten av startfältet flyttats till nästa år.

Förhoppningsvis blir 2015 det vassaste spelåret i mannaminne och medan vi väntar på det får jag helt enkelt se fram emot en ny version av Diablo 3. Igen.

Vi har spelat: Guaccamelee! Super Turbo Championship Edition

20140704-192538-69938452.jpg
I dagarna släpptes en nyutgåva utav en av fjolårets bästa wrestlingbaserade-plattformare. Jag syftar givetvis på Guacamelee som begåvats med en ultrasmaskig specialversion innehållandes extra allt. Super Turbo Championship Edition, heter den minsann. Inte illa.

Förutom de redan släppta tilläggsdelarna från den tidigare versionen, får vi även ta del även rad nya förmågor, fiender och t om en helt ny slutboss.
Den som redan spelat Guacamelee minns säkerligen spelets tajta spelkontroll och utmanande hopp-pussel.

Guacamelee var och är ett svårt spel. Dock finns en så pass välbalanserad nivå på utmaningen vilket gör att tålamodet sträcks ut likt ett gummiband, precis till gränsen, men utan att brista. Något som väldigt få spela lyckas med. Iallafall hos mig. Tajming är nyckeln i både strider och kluriga pussel, vilket funkar väldigt bra tack vare den vassa kontrollkänslan.

Det går att spela tillsammans med en kompis, men se till att spela med någon likasinnad för att undvika regelrätta slagsmål efter upprepade misslyckanden pga otajmade hopp. Personligen hade jag roligare ensam med Guacamelee.

20140704-192649-70009535.jpg
Förutom själva utmaningen finns också mycket annat härligt som gör det värt att investera i detta Metroid-doftande brottar-äventyr. Spelet har en mycket härlig grafisk stil samt mängder med humoristiska inslag i form av skojiga dialoger och otaliga referenser till klassiska spel.

Eftersom huvudkaraktären i spelet är en svulstig fribrottare, är det kanske inte så oväntat att det sparkas en hel del stjärt under spelets gång. Dessvärre är nämnda stjärtsparkande spelets svagaste del. De flesta attackerna resulterar i att du kastar iväg fienden ifrån dig vilket inte känns så kul då du försöker få till de mer avancerade slagserierna. Striderna tappar därför ofta tempot och fajterna hamnar liksom i otakt.

I det stora hela är detta dock inte illa nog för att sänka spelet i sin helhet, som fortfarande står sig som ett utav de bästa action-plattformarna på den här sidan årtiondet.

Spring och köp.

(Finns till PS4, PS3, PS Vita, Xbox One, Xbox 360 och Wii U.)

En helg med Destiny

Destiny

Med Watch Dogs i backspegeln som något av en besvikelse finns nu inte så värst mycket kvar att se fram emot i spelväg 2014. Förutom Destiny då. Med vetskapen av vad Bungie är kapabla till när det kommer till underhållande rymdskjutare var det inte lätt att hålla armar och ben i styr i väntan på att helgens testversion skulle laddas ner.

Destiny beskrivs enklast genom att blanda spel som Halo, Borderlands och Diablo i en stadig mixer. Själva rörelsen och action-delen känns direkt lyft ur Master Chiefs universum och sättet du plockar upp ny utrustning och jonglerar tre olika sorters vapen är väldigt Borderlands-inspirerat. När du skjuter på utomjordingar poppar även siffror fram ur dem för att visa hur mycket skada du åstadkommer.

Låt inte Bungies ord lura er, Destiny är ett MMO. I spelet finns alltifrån utrustningsförsäljare till en dedikerad knapp på kontrollen för att börja dansa. The Tower, kallas den plats där spelare samlas för att sköta sina dagliga sysslor som att kolla brevlådan, hämta belöningar och uppgradera rustning samt vapen.

Från denna ‘hub-värld’ kan man sedan ta sitt privata rymdskepp till olika planeter för att utföra uppdrag eller fullskaliga ‘raids’ med upp till åtta personer. I testversionen som vi spelade fanns endast ett område och åtta karaktärsnivåer tillgängliga, men det rådde ingen brist på aktiviteter för det. Storyn i Destiny berättas genom speciella ”Story Missions” som avancerar handlingen och avslutas automatiskt efter att alla kriterier har fyllts. För den som fritt vill utforska en planet finns ”Exploration Missions” som låter dig ströva fritt och reta upp den lokala befolkningen på eget bevåg.

Då och då hittar du ny utrustning i både kistor och genom att besegra fiender. Att snubbla över ett riktigt mustigt raketgevär förmedlade en glädjekänsla som få saker kan toppa. Din ‘Guardian’, som spelarens karaktär kallas, kan bära tre olika vapen samtidigt. Dessa har olika ammunition vars mängd begränsas beroende på vapnet i fråga.

Personligen kombinerade jag automatvapen, prickskyttegevär och raketkastare för att alltid ha något till varje situation. Jag spelade dessutom som ‘Hunter’ vilket innebär att jag gärna har lite avstånd mellan mig och fienden. I övrigt fanns även klasserna ‘Titan’ och ‘Warlock’ att välja. Ganska lätt att gissa sig till vad de är till för va?

Självklart finns även möjligheten att spela mot andra spelare i mer traditionella multiplayer-kartor. Endast ett spelsätt var upplåst under helgen och i det var uppdraget att kontrollera tre områden på kartan på samma sätt som i t ex Battlefield. Kartorna är designade så att det alltid finns olika sätt att ta sig fram genom dem och spelets generösa dubbelhopp används flitigt för att få en överblick över slagfältet. Lyckligtvis är det mycket svårt att skjuta med träffsäkerhet under dessa hopp, annars hade nog striderna snabbt bestått av hoppande snipers. Det är tydligt att själen i PvP-delen kommer ifrån Halo Multiplayer, men med en tydlig höjning i tempo och hastighet.

Utrustningen du bär följer också med in i multiplayer-matcher, vilket troligtvis innebär att du gör bäst i att ha speciella vapen och rustning undanstoppade för dessa tillfällen. Bland annat märkte jag hur hagelgevär var väldigt populärt bland andra spelare i PvP, men syns nästan aldrig i spelets övriga delar. Med största sannolikhet kommer även det färdiga spelet innehålla utrustning som endast går att använda i PvP. Av den tid jag spenderade med PvP-delen av testversionen fick jag ett mycket positivt intryck och jag ser fram emot att spendera mer tid med den när jag får lägga vantarna på fullversionen av spelet.

Förutom vapen finns så klart en myriad av olika hjälmar, byxor, handskar och annan skyddsutrustning att klä sin krigare i. Dessa har dock lite olika begränsningar och passar ibland bara en viss typ av spelarklass. Precis som vilket annat MMO som helst. En annan MMO-ton är sättet du stöter på andra spelare i Destiny. Vilt främmande spelare dyker nämligen upp i ditt spel lite då och då  vilket gör att spontana grupperingar ibland sker för att besegra ett gemensamt hot. Detta är lite av hemligheten i varför Destinys värld fungerar så bra som den gör och eftersom det sällan råder någon förvirring över vad som ska göras, flyter samarbetet oftast på bättre än i många andra fall.

Kommunikationen i Destiny förlitar sig likt andra spel på röstchatt, men detta är inte ett måste för att ha kul. I övrigt finns även en handfull gester som din karaktär kan utföra med ett knapptryck på kontrollens styrkors. Detta används flitigt för synkroniserad dans efter valfri fälld boss.

Testversionen var exklusiv till PlayStation 4 och om vi ska tro Bungie och Sony är det till det formatet som mest innehåll kommer släppas för Destiny. Spelet kommer dock även släppas till Xbox One, Xbox 360 och PS3. Till PS4 flöt allting på riktigt bra och grafiskt finns inte så mycket att klaga på med tanke på den skala på den värld som äventyret utspelas i. Jag är dock övertygad om Xbox One versionen kommer se näst intill identisk ut och det är givetvis på de nya konsolerna som Destiny avnjuts bäst.

Efter att ha spenderat merparten av den gångna helgen i denna actionfest kan jag slå fast ett par saker. Destiny kan verkligen bli hur bra som helst och det kommer krävas åtta varv skumgummi kring mitt huvud för att jag inte ska stånga mig medvetslös i väntan på att spelet släpps den 9 september.

 

 

Destiny – Årets tyngsta spelsläpp visar upp sig

Woosh! Trollgubbarna på Bungie dumpade precis en sju minuter lång Destiny-trailer över det ack så spelsvultna Internet som just nu längtar efter Halo-studions kommande mega-franchise. I trailern får vi se gameplay från en ruskig plats med namnet; Devils’ Lair.

Destiny har verkligen en supertydlig Halo-aura men känns ändå nytänk tack vare sina härliga fantasy-toner och hoppfullt designade miljöer. Visst finns det mörker, men inte den sortens mörker som skapar obehag och olust. Jag kan heller inte komma ifrån tanken av att någon driftig individ suttit på ett möte i fin lokal och sagt orden: ”Kan vi inte mosa ihop Halo med Borderlands, det funkade ju för citron och Coca-Cola?”.

Kika på trailern ovan för allt i världen och känn hur hypen drar fram genom alla tillgängliga porer.